Sydön avklarad

Vi har nu lämnat sydön och det kan vara på sin plats med en kortare sammanfattning av de sträckor vi klarat av hittils. Till att börja med lite kort om vägarna. Här finns inga motorvägar, utan de större vägarna är som svenska landsvägar. Lite mer kuperat och lite mer kurvor, av naturliga skäl. Stadstrafiken påminner om den i en mindre svensk stad.

Hastighetsgränserna är generellt 100 km/h utanför tätbebyggt område och 50 km/h i städerna, och detta är något Nya Zeeländarna är väldigt hårda på. Vi har passerat en handfull polisbilar med laser, och som tidigare nämnt träffat ett par belgare som fick en fortkörningsbot redan första dagen på Nya Zeeland, ganska dyrt tydligen. Längs med vägarna sitter dessutom massor med trafikvettspropaganda (ex. Drink and DrIvE), något som också förekommer rikligt i TV. I allmänhet råder också ett mycket behagligt tempo på vägarna.

Något som också är en mycket vanlig syn längs med vägarna är överköra klätterpungdjur. Dessa är inplanterade på Nya Zeeland, förökar sig snabbt och orsakar stor skada på övrig natur. Det är därför uppmuntrat på Nya Zeeland att jaga dessa, kanske inte med bil dock.


Klätterpungdjur

Delsträckorna illustrerade (klicka för större bild)


Dagsutflykt: Christchurch - Akaroa - Christchurch, 164 km tur och retur, 3 timmar totalt

Sträcka 1: Christchurch - Lake Tekapo, 230 km, 4 timmar

Sträcka 2: Lake Tekapo - Mount Cook, 103 km, 1 timme

Sträcka 3: Mount Cook - Dunedin, 317 km, 5 timmar

Sträcka 4: Dunedin - Milford Sound, 408 km, 6 timmar

Sträcka 5: Milford Sound - Te Anau, 118 km, 2 timmar

Sträcka 6: Te Anau - Queenstown, 172 km, 3 timmar

Sträcka 7: Queenstown - Franz Jozef, 404 km, 6,5 timmar

Sträcka 8: Franz Jozef - Greymouth, 188 km, 3 timmar

Sträcka 9: Greymouth - Hanmer Springs, 214 km, 3 timmar

Sträcka 10: Hanmer Springs - Kaikoura, 129 km, 1,5 timmar

Sträcka 11: Kaikoura - Blenheim, 129 km, 1,5 timmar

Sträcka 12: Blenheim - Picton - Wellington ,30 km, 0,5 timme, 3 timmar med färjan

Totalt har vi alltså klarat av cirka 260 mil på vägarna, och bensinnotan ligger på cirka 2500 kr.


Och så här kan det ser ut när vi är ute och åker:


Vackra vyer finns det gott om


Läge att lämna företräde, även om högerregeln normalt tillämpas


Te Anau, ett mindre samhälle


Kurvigt och kuperat


En av många envägsbroar

Hanmer Springs, Kaikoura, 27-30 dec

Hanmer Springs är den största termiska "kurorten" på Nya Zeeland och ett vanligt helgresmål för Nya Zeeländare. Här passade vi på att bada i poler med varmt och mineralrikt källvatten, samt få massage på den anslutande Spa-anläggningen.

Kurerade och härligt mörbultade bar det den 28:e av mot kuststaden Kaikoura, som tydligen har ett för Nya Zeeland ovanligt rikt djurliv. Här finns bland annat gott om valar, varför ett valsafari var inbokat. Efter att ha registrerat oss, tagit sjösjuketabletter samt druckit kaffe bussades vi till hamnen. Där väntade de specialdesignade båtarna, en typ av katamaran, på att ta oss ut på havet. Det främsta målet med dagen var att få se kaskelotvalar, vilket vi också hade turen att få göra. Dock hade valarna, dagen till ära, bestämt sig för att simma ganska långt ut till havs. Således förelåg avsevärd risk för sjösjuka. Rätt skönt att få fast mark under fötterna när vi väl var tillbaka i Kaikoura.

Lite kuriosa om kaskeloter:
Längd: upp till 20 meter
Vikt: cirka 40-50 ton
Medelålder: 80 år
De kan hålla andan i 90 minuter och nå 3000 meters djup, vilket är rekord för däggdjur. I jakt-, lokliserings- och navigeringssyfte kan kaskeloten avge ett klickljud på upp till 280 db, hela 100 db mer än en Boeing 747 som startar. Ljudet är inte bara öronbedövande, utan får även de inre organen att blöda om du skulle råka vara i närheten. Alltså inte lämpligt att simma med dessa giganter.


På väg från Kaikoura passade vi på att stanna till vid en gård, låna två hästar samt en guide och bege oss ut på en kortare ridtur i vildmarken. Eftersom vi båda var fullständiga nybörjare fick vi två riktigt snälla hästar. Att i lugnt gemak rida runt i naturen var precis så härligt som det låter. Att trava är dock något som uppenbarligen kräver lite mer övning - och helst ett par, på väl valda ställen, vadderade ridbyxor. Vi är båda lite smått öma där bak för tillfället och har skrattat en hel del. Respekt till alla ryttare!



Hanmer Springs


Kaikoura


Ville spanar mot horisonten


Kaffe i väntan på valsafari


Valsafarifarkost - specialdesignad, men inte för att motverka sjösjuka i alla fall


Kaskelot under utandning


Ses om en timme


Inte bara valar i Kaikoura


Välbehövlig återhämtning på fast mark


Jesper på stoet Dreamer


Utflykt i blandad terräng


Caroline på hingsten Doc

"Franz Jozef"-glaciären, Greymouth, 25-27 dec

Trötta efter en vandring i sagornas värld tog vi sovmorgon innan vi återigen styrde kosan mot nya äventyr. Det var få bilar på vägen eftersom juldagen är Nya Zeeländarnas motsvarighet till julafton hos oss.

Vi åkte 40 mil på svindlande vägar och passerade över dussinet enfiliga broar. Broarna är ett minne från den tiden då det inte var så mycket trafik på vägarna och nu skulle det kosta för mycket för staten att bygga nya broar eller bredda dem befintliga.

Vi körde nästan non stop mot vår destination, eftersom i stort allt var stängt längs med vägen. I Haast hittade vi ett öppet hak och var glada att det låg på trevliga Nya Zeeland och inte på landsorten i USA. Svepte snabbt varsinn kaffe och fortsatte vår färd.

Kom fram till motellet vid middagstid och var vrålhungriga. Det enda stället som var öppet var en restaurang med julmiddagsbuffé. För den fashionabla summan 75 NZD/person (1 NZD = 5.5 SEK) åt vi därför ett Nya Zeeländskt julbord. Annorlunda och inte rikitgt vad vi tänkt oss, men smarrigt. Mycket grönsaker, gris- och nötkött. Ingen sill eller aladåb i sikte.

På annandagen vaknade vi ivriga och lite spända inför dagens strapats - en vandring på glaciären Franz Josef. Franz Josef är en varm glaciär som startar i de Södra Alperna och sänker sig ner till låga 300 meter över havet. Sitt namn har den fått från Julius Haast, år 1865. När Herr Haast namngett det mesta inom 20 mils radie efter sig själv beslöt han sig för att förära glaciären med den dåvarande Österikiske kejsarens namn, Franz Joseph.

Regnet öste ner när vi tillsammans med ett 40-tal andra entusiaster begav oss mot glaciären, men vi var väl utrustade med regnkläder, kängor och isdubbar till skorna. På väg mot glaciären vandrade vi genom en regnskog, en uttorkad flodbädd, förbi flera vattenfall och uppför något som liknade ett stort grustag.

Att ömsom vandra, ömsom klättra upp för glaciären var en spännande upplevelse. Det var häftigt att se hur snön packats till is, kika ner i de djupa gapen, gå mellan de smala isväggarna och sedan titta ner i dalen. På grund av regnet blev det dessutom en väldigt blöt upplevelse, även om kläderna stod emot förvånansvärt bra.

Utmattade efter drygt 4 timmars vandring var det återigen dags att färdas vidare mot nästa stad, Greymouth. Framme i Greymouth var vi alldeles för trötta för att bege oss ut på staden och stannade därför på rummet hela kvällen. Till middag åt vi chips.


Lite av Nya Zeelands regnskog


Redo att ta oss an glaciären


Redan vid glaciärens fot har är man på ganska hög höjd...


...och då har man dessutom detta framför sig


Guiden


Trots att isen rör sig 70 cm per dag anses det tydligen säkert att promenera i dalarna.


Torra på insidan


Isdubbar på

Queenstown, 23-25 dec

Queenstown, staden där du kan göra vad du vill och lite till. Detta var även första stället sedan Christchurch som vi spenderade mer än en natt på. Till vår stora gläde hade Rod (vår reseagent) den goda smaken att boka in oss på ett jättemysigt femstjärnigt hotell över julen. Mer om boendet på Nya Zeeland i ett senare inlägg.

Första eftermiddagen i Queenstown bestod av en lättare lunch på stan inklusive fönstershopping, en timme på hotellets gym och ytterliggare en timme i en varm badtunna.

I Queenstown med omnejd har många av scenerna i Sagan om Ringen spelats in. Inte helt oväntat har trilogin haft en enormt positiv effekt för Nya Zeelands ekonomi. På schemat följande dag stod följdaktligen ett sagan om ringen safari. I en Land Rover åkte vi runt till platser som Isengaard (Sarumans fäste), Lothorien (Alvernas skog), Fangorn (Enternas skog), Anduin (floden in i konungarnas dal), och mycket mer. Förutom att se diverse inspelningsplatser fick vi även se schyssta vyer av Queentown, vaska guld (vilket vi också hittade!) och busåka i terrängen.

Queenstown var även platsen där vi firade jul, vår första julafton tillsammans faktiskt. Och Tomten hittade även hit. Caroline fick en morgonrock och Jesper en tröja. På kvällen åt vi en trerättersmiddag och drack vin från en närliggande vingård. Ganska långt från ett svenskt julbord, men ändå fantastiskt gott.



Den i filmerna flitigt använda bergskedjan "The Remarkables". För övrigt en av två bergskedjor i världen som går i rak nord/sydlig riktning.


Isengaard


"Bara för att vi kunde."


Vår guide och chaufför Mike som visar oss hur det går till att vaska guld.


Vårt egna guldfynd, troligen inte mer värt än burken det ligger i. Men ändå roligt att hitta guld på riktigt.


Julmiddag

God Jul!

Till att börja med vill vi tacka för alla snälla hälsningar och kommentarer. Jättekul att läsa och så känns inte hemma så långt borta.

Sedan vill vi önska våra familjer, vänner och kollegor, och alla andra som kan tänkas läsa detta, en riktigt god jul! Mysigt att ni för ovanlighetens skull får en vit jul. Det är vi lite avundsjuka på faktiskt.

Milford Sound, 21-22 dec

Det senaste dygnet har vi varit helt isolerade från omvärlden. Inget internet, ingen mobiltäckning, ingen tv, inte ens FM-radio nådde fram. Vi har befunnit oss ombord på en båt i Milford Sound som är en av de mer spektakulära fjordarna i Fiordland National Park, sydvästra delen av Nya Zeeland, och den enda fjorden som går att nå med bil. Vägen dit slingrar sig cirka 12 mil norrut från Te Anau, det sista samhället innan vildmarken tar vid. En god idé innan avfärd är tydligen att fylla upp tanken med bensin eftersom det inte finns någon möjlighet att tanka efter Te Anau, något som vi upptäckte när det var för sent. Nu gick det inte så illa som det hade kunnat, men det var inte med någon större marginal som vi tog oss tillbaka till Te Anau.

Väl framme vid fjorden mönstrade vi och cirka ett 20-tal andra på den 40 meter långa båten, som även var utrustad med tre stora segel som kunde nyttjas i det fall vinden blåste i rätt riktning. Efter en tur i fjorden, framför allt med den stora båten men även med en liten tender, serverades en fyrarätters middag. Vårt middagssällskap var ett par från Belgien, också nygifta, som vi hade en mycket trevlig kväll med. De hade varit på Nya Zeeland lika länge som vi och redan lyckats åka fast för fortkörning och precis klarat sig undan att åka fast för rattfylla. Mannen i paret hade cirka en timme innan druckit en halv flaska vin till lunch, men kunde en metod för att "lura" mätinstrumentet. På Nya Zeeland gäller nolltolerans för alkohol och bilkörning.

På båten träffade vi även en ny japanska som var oerhört fascinerad av västerlänningar, och som gick och fotade oss såväl i smyg som öppet - både med sin kamera och med vår. Undrar om vi någonsin kommer att våga åka till Japan? (Big in Japan)

Milford Sound var verkligen spektakulärt och det går inte att beskriva i ord hur storslaget det var att vistas ute i fjorden. De omgivande bergen är mellan 1000 och 1500 meter och de stiger med samma tempo som en nagel växer. Detta beror på att fjordlandskapet är placerat precis där två kontinentalplattor möts. Intressant kuriosa är också att området drabbas av cirka 1000 jordbävningar per månad, även om de flesta knappt märks.

Revelj följande morgon klockan 07.00. Efter en stadig frukost lämnade vi fjorden och seglade vi ut på Tasmanhavet, havet mellan Australien och Nya Zeeland. Efter en kortare sväng vände vi åter in i fjorden och tillbaka till hamnen i Milford Sound.

Efter en solig dag och en vilsam natt i Te Anau - det kanske mysigaste lilla samhälle vi besökt hittils på Nya Zeeland - väntar två dagar i Queenstown, äventyrsstaden där det sägs att du kan vara i tre månader utan att göra samma sak två gånger.



Milford Mariner


Milford Sound


Latmaskar


Fotade av japanskan


100+ meter högt vattenfall. Svårt att förstå, men det underlättar att jämföra med segelbåten


Gryning i Milford Sound


Mirror Lakes

Lake Tekapo, Mt Cook och Dunedin, 18-20 dec

Efter runt fyra timmar i bilen anlände vi till Lake Tekapo. Första anblicken av sjön var fantastisk. Vattnet har en overkligt blå färg på grund av ett sediment vars partiklar tillsammans med solljus avger en magiskt blå/turkos nästan lite mjölkig färg. Tekapo betyder sovställe på Maori, och sjön är Nya Zeelands högsta sjö, 710 meter över havet.

Vårt sovställe för natten var ett Bed & Breakfast med enbart fyra rum. På hotellet i Christchurch bodde vi i ett litet, mycket modernt rum utan fönster. Att stiga in i rummet på det lilla B&B var som att kliva in i en helt annan värld. Panormafönster ut mot sjön, en "king size"-säng med massa kuddar samt ett gemmensamt vardagsrum med öppen spis. Kändes lite som att vara i alperna, tror vi - ingen av oss har varit där.

Vi sov kungligt på natten och åt en stadig frukost innan avfärden mot Aoraki Mount Cook och The Hermitage (version 3) - vårt motell. Första versionen upprättades redan 1884 och därefter har det förstörts två gånger av naturens element, vatten och eld. Aoraki Mt Cook är Nya Zeelands högsta berg, 3755 möh. Enligt Maorilegenden är den högsta toppen en man och tillsammans med sina bröder bildar han de Nya Zeeländska alperna. På Maori betyder Aoraki vindklyvaren - vackert och sant!

Vid Mount Cook var vädret minst sagt varierande och under dagen hann vi med både hagel, stormbyar, regn, solsken och dimma. Ibland samtidigt. Efter att sett en 3D film om bergen och omgivningarna bestämde vi oss för att trotsa vädret och bege oss ut på en av de många vandringsleder som finns i området. Vandringen var relativt enkel, men det blåste oerhört mycket och regnade. Om jag och Jesper ångrade att vi inte hade regnbyxor undrar vi hur alla Japaner som vi mötte och gick om på vägen kände... De flesta gick med lågskor och höll i ett vindsargat paraply.

Resan ner från bergen till kuststaden Dunedin var oerhört vacker och vi passerade en massa små små samhällen. Tyvärr ligger det också mycket döda djur längs med vägarna. Runt tio mil från Dunedin stannade vi till i Pingvinstaden Oamaru, men vi fick nöja oss med en kaffe, några roliga väggskyltar och en pingvinstaty. Pingvinerna landstiger nämligen först vid halv tio på kvällen under sommarhalvåret.

Dunedin är en före detta skotsk koloni och guldgruveindustri. Nu för tiden en universitetstad med ölbryggeri, chokladfabrik och många branta backar. Vi bodde i ett före detta kloster med en svart labrador som concierger och en huskatt som hette Molly. Hade utsikt över större delen av staden och hamnen från vårt rum.


Lake Tekapo






Mount Cook någonstans i dimman


En vandring bland molnen




Ville och berget


Pingviner på en skylt är också pingviner


Dunedin